Dua Lipa - från popsång till litteratur

 

Dua Lipa, är namnet bekant?

För de allra flesta en popsångerska.

 

För många en popsångerska med albansk bakgrund. För mig är det så, och om det albanska i hennes liv kan jag berätta mycket.

Men ny information får mig att vilja berätta om hennes litterära aktiviteter.

 

The Guardian har nyligen publicerat en artikel i ämnet, ur vilken jag citerar:

 

“I was researching a video essay about the quality of literary interviews in different venues,” says writer Blake Lefray, who put the video together for his fledgling channel. He came across Lipa’s interview with Hernan Diaz, author of the Pulitzer prize-winning Trust, and was “pretty blown away”.

 

The Guardian kommenterar hennes kvaliteter på området:

 

“So how is she doing it? Firstly, Lipa seems to read a lot: in a keynote speech on the power of reading at the 2022 Booker prize, she mentions learning about the Albanian spirit of resistance through the work of author Ismail Kadare as a teenager. Her interviews are part of the book club she runs…”

 

Popstjärnan har alltså erövrat ännu ett område i sin karriär, och jag citerar med gillande The Guardians slutord:

 

“Beyond all of that, perhaps Dua Lipa is a good interviewer because she reads the books the way authors hope they’ll be read: diving into their characters and worlds for the sheer joy of the experience. It’s obvious she reads thoughtfully and deeply, bringing her to an understanding of each work that naturally leads her to want to know more. Listen to enough of her interviews, and her enthusiasm is so infectious that it’s difficult not to want to read more, or read more broadly, or just read better.”

Anteckningar till John

 

"Jag sa..."

"Jag sa..."

"Jag sa..."

Det är inte så roligt att instämma i de minsta sagt negativa recensioner som skrivits om Anteckningar till John. Det är ju en postum bok av Joan Didion. Den var ju aldrig avsedd att bli en bok, så det är bättre att tiga. Inte ens ett recensionsexemplar är den, jag köpte den för att jag trodde den skulle vara något i Didions sedvanliga stil. Jag misstog mig, ty allt det jag tidigare läst av henne var ju medvetet och avsiktligt skapade litterära verk. Det är det inte fråga om med Anteckningar till John. Nog sagt.

Grubblet

 

Man grubblar över allt, när man är sorgsen, säger Pentti Saarikoski. 

Det är så vi utvecklas och förädlas.

Det sorgsna i oss är allvaret. 

Man grubblar över allt. Om man inte gjorde det vore livet tomt och meningslöst.

Inför denna natt grubblar jag på meningen med att leva sjuk. Är det vegeterande och bör avslutas, eller är det berikande med nya perspektiv?

Suzanne Brøgger: Mischling. En frisørs bekendelser (Gyldendal)

 

Idag är det fest för alla läsare av Suzanne Brøgger, ty nu släpps hennes magnifika roman Mischling. En frisørs bekendelser. Den är i många avseenden en typisk bok för henne. Det jag menar har utmärkt hennes författarskap är att hon själv – oavsett förklädnader eller kön – ställer sig mitt på den fiktiva scenen och leder läsaren varsamt in i det som är berättelsen.

 

Här är det kollektivromanen som är formen, men det innebär inte stora mängder individer, utan just ett kollektiv vars liv utgår ifrån, och strålar samman i tid och rum.

 

Inledningskapitlet är redan det magnifikt. Där klargörs plats, omständigheter och personligheter. Inga missförstånd, bara klarhet och därtill en politisk, kulturell sådan.

 

"To verdenskrige med millioner af mennesketab havde gjort det absolut nødvændigt at vende fortiden ryggen."

 

Sällskapet i berättelsen samlas på Taverney, ett överdådigt slott vid Medelhavet, av oklar karaktär. Deras självpåtagna uppdrag är att bokstavligt reparera världen – ett uttryck känt i judendomen som tikkun olan. Och här är många av dem just judar. Man blir väl jude, säger en av dem, för att känna hur det är att tillhöra en minoritet. Juden, i deras resonemang, är alltid ”den andre” och ”den sårbare” och därför en ”mensch”. Nå, hur reparera efter ett århundrade med två världskrig och ett folkmord, således miljoner döda. Europa hade i många avseenden trasats sönder.

 

Suzanne Brøgger skriver fiktivt, men både platser och människor i denna roman byggs ju på ett sätt som gör dem verkliga. Många av våra stora författare citeras, de ingår så att säga i reparationsarbetet. Och från Förintelsen är språnget inte långt till ”massakren på tegnerne i Paris, angrebet på synagogerne runtomkring og nu – hærverk” på judiska begravningsplatser och allt annat som kan kopplas till judarna. Att bekämpa allt detta kan, enligt berättelsen, kallas en ”mission impossible”.

 

"Selvfølgeligt var systemet, vi var oppe imod, totalitært. De, der satte sig imod, gjorde det med livets 'likes' som indsats. Og hvem ville risikere sine 'likes' i en zone af total komfort."

 

Det finns många skäl för läsaren att känna sin pessimism bekräftad. Tillvaron på Taverney – oavsett närhet till ”gudspagten” – verkar inte göra tillvaron lättare. Ändå dras jag med stort intresse in i den världen, därför att jag vill förstå den.

 

Det är, minst sagt, svårt att skriva om Suzanne Brøggers nya verk. Det är som att stiga in i en värld där allt det hon skildrat i ett långt författarliv, nu samlats för konkreta kulturella möten. Det kan handla om judiska traditioner som ovan, det kan handla om den största bildkonsten eller jazzmusiken. Att hon därtill skriver in många av samtidens politiska och sociala problem och konflikter i berättelsen gör den inte mindre spännande. Vem flyr i båtar över haven? Vem tar med sig traditioner och seder till oss?

 

Viktigt är inte minst att frisören Mischling har fått berättelsens hedersuppdrag, att samla hela slottsbiblioteket i en och samma bok, den gula kallad! I sammanfattningen sägs det ”at en bog ikke behøver at have en handling eller hovedperson, man kan godt samle tråderne alligevel”, och det är just det som sker.

 

Bokens sista sidor - berättade ur den afrikanske flyktingen Adams perspektiv - blir ett lysande exempel på hur en berättelse kan bindas samman och hur en moralitet ser ut när den är äkta. Man kan väl få buga och tacka för denna märkliga, bitvis svårtolkade och magnifika bok. Jag gör det i alla fall!

 

 

Herta Müller: En fluga kommer genom en halv skog (Bokförlaget Faethon, översättning av Aimée Delblanc)

 

"I min ursprungsmiljö (...) var humorn bannlyst" (sidan 52)

 

Herta Müller, författaren, är född 1953 i den del av Rumänien som kallas Banatet. Hennes språk är därför självklart tyska, även om man vill tro att rumänskan är det. Båda språken är förstås hennes, men hon tillhör den tyskspråkiga minoriteten schwaberna. Att hennes nya bok på svenska är översatt från tyska är därför en självklarhet. Aimée Delblanc står för detta arbete, men det är Karin Löfdahl som tidigare översatt de flesta av Müllers böcker till svenska. Den nu aktuella boken står inte med i de förteckningar jag hittar på nätet, trots att det tyska originalet utkom 2023 på Carl Hanser Verlag.

 

Man skulle kunna kalla den för en klippbok. Men begreppet har i Sverige kommit att få en klang som ger negativa associationer. Det är helt fel, och orättvist, då boken i strikt mening är en samling noggrant valda texter från en längre period, i det här fallet mellan åren 2011 och 2022. Tematiskt känns Müller igen också från andra böcker, varför den med självklarhet har sin plats i hennes livsverk.

 

"Manipulerat språk och manipulerade människor - det är en och samma sak." (sidan 59)

 

Den som läst böcker som utkom under åren 1985 till 2019 ser i det nu aktuella verket sådant som föregick flykten till Tyskland och som ger läsaren en djupgående förståelse för det som hände henne, alltsedan åren som fabriksarbetare, den sociala utfrysningen och märkliga saker som ägde rum i hennes lägenhet (läs till exempel Alltid samma snö och alltid samma farbror för konkreta exempel), och mycket annat.

 

Vägen till Securitates ”sanning” – väldokumenterad och svällande – är svår för Müller. De vill verkligen inte låta henne veta. En del av den innehåller förstås den tidsperiod då diktaturen bestämmer sig för att hon ska utpekas som spion! Och tro inte att eländet är över bara för att den kommunistiska enpartistaten fallit – rakt tvärtom kan Müller berätta om hur det ser ut efteråt, och vilka överlevarna i säkerhetstjänsten är och vad de sysslar med.

 

Anklagelserna föll i god jord. Lögner brukar fungera, det gjorde de i Müllers fall. Också mångåriga vänner trodde på regimens lögner.

 

Jag kan bara med tacksamhet konstatera att det är en välgärning att förlaget givit ut denna bok på svenska.

Lördag vid Olseröd och Stockholmsboden

 

Att orka. Att längta. Att återvända. Alltid, också denna lördag.

Nyegropen. Redan namnet - som nu står på en kommunal skylt för att ange badplatsen - suger mig fram till sandens kant.

För att kunna gå kräver jag asfalt eller gräs. Kaffet tar jag sittande.

 ***

All väsentlig litteratur förhåller sig i ett eller annat avseende till livets viktigaste aspekter: kärleken och döden. I kärleken ryms allt det en människa genomlever av tillhörighet, identitet, vänskap och sexualitet. Livsfasernas bortre gräns utgörs av  döden, den hotande svarta skuggan som sätter punkt för all vår strävan, allt det som skrivits in i livet, dag för dag, år för år. Att närma sig en författares verk utifrån en sådan föreställning om vad texten kan åstadkomma kan få förödande effekt på mycket som tillverkas under namnet ”litteratur”; vid ett närmare påseende kan det visa sig tiga, förbigå eller helt enkelt håna människans behov av ett allvar inför just kärleken och döden. Det slags bok som pläderar för en blind nöjeslystnad blir för alltid en icke-bok för en sådan läsare. Det slags bok som trivs bäst i meterhöga staplar och kallas ”bäst-säljare” går vi alltså förbi i sökandet. Och det är verkligen inte ett stort problem; man går förbi den lika lätt som man undviker brunnar utan lock eller hälsovådliga miljöer, och det blir möjligt då man vet att så mycket finns att söka i, som redan i sin utgångspunkt har försäkrat mig om allvaret i sitt uppsåt. 

 

 

Bosarpasjön. "Tjejer är bäst"

 

Astrids barndom,mitt vuxenliv. Vid Bosarpssjön, fredag med svår smärta fick jag sitta ner i sommarvädret. Hon bjöd på bakelse till kaffet. 

En liten pojke ville prata med mig. Hans mamma körde en barnvagn. Han presenterade sin lillasyster. Själv var han fyra och halvt. "Tjejer är bäst" sa jag, han höll med.

Vi pratade rätt länge innan jag med Astrids hjälp kunde gå tillbaka till bilen. Fredagen kändes som en lördag. Alla tonårsflickorna som spelade tennis talade flamländska men hälsade med glada "Hej!"

Hur de hamnat vid Bosarpssjön förtäljer inte historien, men vi var alla på gott humör, trots smärtorna och snålblåsten. Vårens färger var där, kunde man begära något mer?

 

 

En fallen värld. En djävulsk tid

 

"Vad har vi? - Människans fattigdom, hennes förnedring och förtvivlan. En fallen värld. En djävulsk tid. Vi spelar med, om inte på annat sätt så som producenter och konsumenter av det integrerade, totalitära varuskådespelet av arbets- och löneslaveri: det modernas Helvete." (Ur Ulf I. Erikssons På intet stå)

Första maj och Gabriela Melinescu

Foto: Astrid Nydahl

 

Inför Första maj hade jag ett långt och bra samtal med min neurolog Ágnes Székely. Hon kommer från Rumänien, så det var en självklarhet att Gabriela Melinescu kom upp. Jag berättade att jag för många år sedan gjorde ett helt temanummer av tidskriften Ariel om och med henne (Vi har inte kysst stöveln hette det, se bild nedan). Då kontrade läkaren med att berätta att de läste om henne i skolan.

Så, med stor kraft, påmindes jag om åldrandets hastighet. Hon var alltså så ung, och därmed jag så gammal!

Gabriela Melinescu (1942-2024) var en människa som under många år var en vän. Jag har flera vackra konstverk som hon gjort till mig. Det är ofattbart. Men det är en realitet. Här skrev jag när hon gick bort.

Denna Första maj tänker jag på henne och undrar hur livet skulle ha varit, om det inte varit just så. 

Vi avslutar april

Foto: Astrid Nydahl

 

Nu avslutar vi april, helt osentimentalt.

Imorgon väntar första maj. Förr en viktig högtidsdag för mig. Nu är det min yngre brors födelsedag.  

Både han och jag är gamla nu. Gamla så att det känns och märks i kroppen.

Nog klagar vi till och från, men vi har också mycket att glädjas åt, båda två.

Min bror har det betydligt svårare än jag. Men vi mäter varken krämpor eller elände. Vi har återfått en fin vänskap på gamla dar, det är ovärderlig fint.

Och jag är inte ens sentimental inför nyss rundade 25 april, som både är en av mina döttrars födelsedag och den portugisiska revolutionshögtiden jag firat i alla år. Om jag lyssnar på fado numera så gråter jag. Så starka är de känslorna, sedan slutet av 1970-talet för alltid boende i mig. 

 

Val? Vilka val?

Vid Sunhultsbrunn. Foto: Astrid Nydahl

 

Man bör kanske ta Emma Goldman på orden, hon som skrev "Om det gick att förändra något genom att rösta, så skulle det ha förbjudits."

 

Den som vill erkänna inför vänner och bekanta att de så kallade valen är äkta vara, erkänner samtidigt sin egen dumhet. Valen fyller i de postmoderna demokratierna ett enda syfte: hålla nationen samman med lögnen som vapen. De deltagande partierna är överens om detta. I krigstid blir kanske de så kallade valen ännu viktigare för makthavarna. De kan, som nu när Putinfascismen härjar, inbilla oss att enda sättet att stå emot är att fylla platsen i kön till båsen. Efter detta så kallade val fortsätter allt att vara likadant som före det. När kommer den insikten? För vissa kommer den aldrig, de dör lyckliga i tron att de handlat rätt.

 

”Ju ofriare ett land är, ju mer man blir iakttagen av staten, desto fler saker blir man förr eller senare indragen i på ett obehagligt sätt. Alltmer sällan kan man hålla sig utanför.”

 

Herta Müller, ur Kungen bugar och dödar (övers: Karin Löfdahl) 

 

Müller hade diktaturens Rumänien som utgångspunkt för sitt författarskap, hon har det än i dag. Jaga har fått en ny bok av Müller. När jag läst den återkommer jag. Den heter En fluga kommer genom en halv skog och är utgiven av förlaget Faethon.

 

 

Ny vecka i småbåtshamnen

Måndagsbåten

  

Det blev en ny vecka och årets första gästbåt hade anlänt. Det är lika vackert varje år.

Morgonen började med telefonsamtal med MR-röntgen. Jag är äntligen rätt bokad i rätt kö. Väntan är lång, efter fyra månader är det bara att haka på kön igen. Min neurolog hade anmält mig i december förra året. 

Inte bara segelbåten utan självaste sommaren hade kommit. När jag skriver detta vid lunchtid är det 15 grader. Det ska bli 18 i eftermiddag.

Önskar er alla sol och frid.

Hattmysteriet

 Hur jag än letade var min fina Stetson-hatt försvunnen. Det måste ha skett i slutet av sommaren.

Vintertid har jag haft för vana att förvara två kepsar och två hattar på samma plats. Jag kan deras historia i detalj. Men vad hjälper det när man irrar runt i sitt hem. Den gångna vintern präglades av hus-förlusten. Saker och ting hamnade inte där de brukat. Böcker och musik var separata problem. Kläder ett annat.

Nå, jag fick ge mig efter flera dagars resultatlöst letande.

Ny Stetsonhatt införskaffad. Inte kan jag gå med huvudet bart i sommar. Stetsonhatten - både den förlorade och den nyköpta - är en Stetson Telida.Vacker som en soluppgång, som den ju ska skydda mot.

Söndagens lästips

 

Den är helt nyutgiven, både på engelska och svenska. För den som tidigare och för rätt länge sedan läst Joan Didion är den förstås oumbärlig. Jag tar mig an den med stor tacksamhet.